Nu har äntligen vårat sötsnöre anlänt till oss. Det är helt otroligt hur en sån liten härlig varelse kan vara så bedårande underbar från första stund. Jag ska dra en kort förlossningsberättelse..
På tisdag natt vid ca 04.00 fick jag en konstig typ mensvärk i magen och begav mig mot toaletten. Kände att det var något som inte riktigt var som vanligt. Jag gick tillbaka till sovrummet för att höra med Johan hur det var när vattnet gick. Då, precis Då sa det swoooch rakt ut hihi.. och det var vatten på hela golvet. Ja, han bara Johan säga.. det ser ut så där då. Johan flög upp och var typ redo på några sekunder. Hahaha.. men sen lugnade han sig och vi gick ner och åt en mysig frukost tillsammans. Jag ringde bb och berättade att vattnet hade gått och de sa att vi skulle vänta ett tag tills värkarna kom igång. Det tog typ 20 minuter, sen var de igång med ca 10 min mellanrum. Då började jag att packa lite saker och tog en härlig dusch. När vi hade fixat klart med allt så åkte vi sakta mot Falun. När vi kom till Falun hade jag ca 7 minuter mellan verkarna, men vi bestämde oss för att åka och kika lite vid Falu gruva först, för det är ju så fint där. Vi drog ut lite på tiden så att vi inte skulle behöva vänta så länge (Trodde vi ja). Men när jag bara hade 4-5 minuter mellan verkarna så åkte vi in. Vi fick ett eget rum med en puff på golvet där Johan tog plats :) haha.. efter ett tag blev jag undersökt och det visade sig att jag inte hade öppnat mig något alls typ. Men jag hade fruktansvärt ont av verkarna. Det var helt enkelt bara att vänta. Till sist fick jag sån smärta att jag typ bara skrek. Lustgasen hjälpte inte och alla dessa värmekuddar, pilatesbollar och Tens kunde dra. Det hjälpte inte ett dugg! De skulle nu ha i mig i ett badkar. Herregud, detta glömmer jag aldrig! Jag kunde inte komma upp ur badkaret för jag hade sånna värkar att jag bara skrek. De fick typ bära ur mig från badkaret. Till slut fick narkosläkaren komma och ge mig Ep. En hemsk spruta som jag bara längtade efter. Jag hade själv intalat mig att inte använda den, men så blev det. Och det var det bästa jag gjort. Jag älskar denna Ep-spruta som de stoppade in i ryggen. Den gjorde mig till en helt annan människa! Jag levde igen, tjoho. Jag kunde prata igen och vara typ som vanligt. Jag trodde verkligen att jag inte skulle fixa det. Nu kunde jag och Johan ligga och skratta och prata igen. Stackarn visste inte vad han skulle göra när jasg bara skrek som en stucken gris. Haha...Ja, som sagt, efter sprutan tyckte jag att det var lätt som en plätt. När jag väl hade öppnat mig (efter ca 20 timmar) kunde äntligen jag få börja krysta. Tre krystningar så kunde man se huvudet sticka fram. Sen kom ingen krystning... panik. I med nån spruta som satte igång krystandet. Detta tog ca 4 min, och huvudet var ju till hälften ute. Sen kom den efterlängtade krystningen och sötsnöret var ute. Men han hade navelsträngen runt huvudet och gjorde bara några få pip. Johan klippte strängen och de bar i väg in i ett annat rum. Nu hade jag panik.. mitt barn. Vart gick de? Hur mår han? Ja, usch vad hemskt de var. Han hade fått lite hjälp med andningen och när de kom tillbaka 5 min senare så la de honom på mitt bröst. Denna känsla är obeskrivlig och jag tjöt glädjetårar som forsade ner för mina kinder. Han var så fin i huden och ansiktet och hans kropp var helt perfekt. Massor av hår hade han på huvudet också. Uuuur söööt!
När det väl hade blivit lite lugn och ro så bar vi iväg till bb avdelningen där vi fick ett eget rum. På morgonsidan fick vi träffa barnläkaren som gjorde lite koller på honom. Det visade sig att något inte var ok med hans höft. Vi blev ivägskickade till ortopeden.
Ortopeden kunde konstatera att han hade en höftledsluxation på vänter sida. Jag fick fullkomligt panik och började gråta i massor. Jag visste inte riktigt var det innebar, men de tog på honom en ställning som gick längs hela kroppen och som gjorde att hans ben står ut som på en groda. Han skulle ha den i minst 6 veckor. Jag bara grät och grät och tyckte så synd om honom Uhh.. gråter nu med!.
När Johan föddes hade han samma sak fast i båda höfterna. Vi visste att detta kunde vara ärftligt för även Johans farmor hade detta och det var tydligen vanligt att förstföderskor födde barn med detta. Man är ju i ett väldigt känslomässigt tillstånd när man får dessa besked och jag bara grät trots att jag visste att det inte var någon fara för honom. Men att se honom i den ställningen gjorde att jag tyckte så synd om honom.
Ställningen ska han ha på sig i minst 6 veckor och vi får aldrig ta av den.
Ni kan läsa
här om ni vill veta hur det är och se hur den ser ut.
Man ska ju verkligen vara glad att de upptäckte detta redan på bb, för enligt läkarna ska detta inte påverkas något i framtiden.
Vi ska åka till Falun en gång i veckan för koll av höften och för att bada.
Nu är vi väl hemma och det känns underbart. Inga utav kläderna jag handlat passar dock pga att han har ställningen, så han måste ha mkt större kläder än vad han egentligen har. Lilla prinsen vägde 3090gr och var 48 cm lång.
Jag skulle verkigen behöva få tag i bebiskläder som är som en påse längst ner. Någon som vet vart det kan finnas? För det är liksom benen som inte kan vara i vanliga byxor (om de inte är stora såklart).
Nu ligger båda mina prinsar och sover bedvid mig i soffan, de är helt underbart söta! Johan har varit helt fantastisk dessa dagar(och alla andra såklart), men allrahelst nu sedan vårt lilla mirakel komnit.
Detta blev ett väldigt rörigt och långt inlägg, men nu är ni lite uppdaterade.
Nu måste jag ta upp mitt lilla hjärta och pussa lite.
Vi hörs kramisar
